Mannens makt över människan

God morgon denna fantastiska lördagsmorgon. Blå himmel och kyla som kommer övergå i skön vårvärme om ett par timmar.

Jag ber om ursäkt för det sena inlägget, men det går ju att läsa på söndagen med, men det är en copy-paste från facebook så jag tror att jag kan skria det ganska fort i alla fall. Vill du läsa hela facebooktråden så finns den här: ”Inlägg i debatten om kvinnors möjlighet att vistas ute”

Nedan följer en av mina kommentarer i ojusterat skick. Det handlar om hur vi män måste stå upp för att visa varandra vad som är ok och vad som inte är det. Jag ber om ursäkt för röran, men tror att andemeningen kommer fram. Läste i morse också följande artikel i Expressen om könsstympning och hur den upphörde först när männen sa ifrån: Männen som sa ifrån om könsstympning

Det ursprungliga inlägget som jag hänvisade till

Det ursprungliga inlägget som jag hänvisade till

Om mannens makt och feghet

”Först för att återgå till ursprungstexten: det står ingenstans i Katarinas text att alla män är potentiella våldtäktsmän (notera skillnad på potentiell och presumtiv).
Jag skrev att det kanske är dags att männen håller sig hemma, fruarna håller sina män hemma, mammorna sina pojkar, etc, för att de inte ska ”råka illa ut” – vilket de kan göra som brottsoffer (män är oftare offer än kvinnor också i våldsbrott om jag inte missminner mig) och som förövare. Det var dock inte menat som allvar utan mer en kontring mot at polisen tycker att kvinnor ska hålla sig hemma.

Vad gäller orden ”potentiell” (att kunna) så är alla människor potentiella våldsverkare, men kanske inte ”presumtiva” (troliga). Fast jag tycker att vi män är flata och jag har umgåtts med män tillräckligt mycket för att veta att humorn och tugget ibland (i vissa sällskap ofta) går över gränsen till hur vi bör prata för att inte bejaka en snedvriden syn på könen. Detta är en bra grund för ett samhälle där kvinnan blir till offer för männens våld. Jag säger inte att jag känner någon våldtäktsman men jag känner nästan garanterat (statistiskt sett) en våldtäktsman. Det gör du som läser detta också.

För att då inte göra sig omöjlig i sällskap med andra män så faller vi in i jargongen, eller höjer i alla fall inte våra röster när ord och uttryck eller uppfattningar som inte hör hemma om andra människor används. Det har tagit mig 40 år att ställa mig utanför detta vad det gäller nedsättande ord om andra, och jag lyckas fortfarande inte fullt ut.

Ett exempel är när vi (män) höjer rösten för att få vår vilja igenom. Män har ett större röstomfång (statistiskt) och vinner oftast denna kamp men vad värre är, är att en rösthöjning är att visa att ”jag är starkare så akta dig för jag är… starkare” vilket är detsamma som hot om våld. I slutändan så segrar den aggressive mannen över den aggressive kvinnan för han är oftast starkare än sin motpart, och det vet vi undermedvetet, både kvinna som man.

Nu menar jag (återigen) inte att vi män som grupp är våldsverkare eller våldtäktsmän, men en gissning är att vi alla har höjt rösten och agerat hotfullt fysiskt mot en annan person, att de flesta av oss har pratat nedvärderande om kvinnor, raljerat över kvinnors sexualitet och kroppar.

Vi kan börja sluta med det. Vi kan börja säga åt varandra när någon säger saker som vi inte vill höra om vår mamma, vår syster eller vår dotter. Vi kan börja visa våra barn att vi inte höjer rösten för att få vår vilja igenom, att vi inte blåser upp våra (ofta) fysiskt starkare kroppar för att kunna bestämma.

Må den utan skuld kasta första stenen…”

Kram på er och ta hand om varandra därute – och var föredömen för våra barn!

GDPR-Cookie-samtycke med Real Cookie Banner