I dag har jag jobbat från 8 till 22.30. Jag är tacksam över att jag har ett jobb, att jag har ett hus och att jag har en familj. Det framstod som om någon hade skrivit det på väggen på asylboendet jag jobbar på då jag kom dit sent på kvällen för att hämta min hund. När mannen utanför som rökte ville veta om busskortet var personligt eller om han kunde ta med olika personer till Östersund.
Jag såg mig omkring och såg alla fönster med människor innanför, människor som jag med drömmar och önskningar, människor av kärlek och kött. Med ens förstod jag vilken desperat situation de som bor hos oss har. Rädda att livet aldrig blir som det var tänkt och för att de inte ska hitta sin plats igen. De som förlorat allt, flera år från ett arbete och i ett land de inte förstår språket, sederna, kulturen. Inte på semester utan fast i livet.
Jag är tacksam för att jag inte är rädd för att leva. inte har någon anledning att vara rädd. och för att jag förstår lite mer för var dag som går, och att jag förstår att jag aldrig kommer förstå…
