Språket i minsta detalj

Det blev en trevlig dialog i går om ordet lagom på Facebook som ni borde kunna följa på länken här. I dag får vi se om leveransen hinner i tid för man ägnade några minuter av morgonen att tända i spisen – näver är naturens svar på människans bön om att kunna tända en eld.

Man tycker att det är intressant med hur man använder språket. Ofta så tänker man inte på de små orden utan fokuserar mer på de stora orden, hur de definieras och vad de betyder. Man tycker att det är lätt att se att om man har två olika definitioner på t ex intelligens i en diskussion så blir det svårt att prata om det egentliga ämnet. När man skriver mer som man har börjat göra i den här bloggen och dessutom är intresserad av språket så lär man sig att se detta, och man ser även att de små orden får betydelse för vad som sägs.

Gör om, gör rätt

Man har säkert redan förstått varåt det här barkar. Man har hittills undvikit de flesta personliga pronomen och ersatt dem med ett litet till synes oförargligt ”man”. Jag börjar om:

Jag tycker att det är intressant med hur vi använder språket. Ofta så tänker jag inte på de små orden utan fokuserar mer på de stora orden, hur de definieras och vad de betyder. Jag tycker att det är lätt att se att om vi har två olika definitioner på t ex intelligens i en diskussion så blir det svårt att prata om det egentliga ämnet. När jag skriver mer som jag har börjat göra i den här bloggen och dessutom är intresserad av språket så lär jag mig att se detta, och jag ser även att de små orden får betydelse för vad som sägs.

Jag tycker att det gör en otrolig skillnad och jag har börjat märka när personer runt omkring mig säger man istället för jag, du eller vi. Innan så svalde säkert min hjärna en hel del utan att reflektera över det och oftast så översatte den säkert ordet till den korrekta betydelsen, men inte alltid. När jag nu lyssnar så märker jag att meningarna ibland blir, i bästa fall, innehållslösa, i värsta fall tvetydiga.

David Bohm - On Dialogue

David Bohm – On Dialogue

Orsak, verkan och lösning

Varför använder vi då man så mycket i svenskt tal och, i mindre utsträckning, skrift? Jag kan se många olika orsaker, som att vi undviker personligt ansvar genom att göra avsändaren vag, att det är lättare för att vi annars måste tänka genom vem som är avsändaren, slentrian och allt i en kombination.

Eftersom jag tror att språket påverkar oss själva i minst lika stor utsträckning som vår omgivning så tror jag att om jag använder rätt pronomen så hjälper det mig att ta ansvar för mina känslor, tankar och idéer, och även mina handlingar och deras utfall, samtidigt som jag blir tydligare mot andra personer vad jag menar. Så jag har minimerat risken för att missförstå mig själv och missförstå andra.

Om jag nu vill bli av med mitt ”mannande”, hur ska jag göra då? Jag har testat med att låta närstående påpeka varje gång jag använde ordet, vilket sket sig totalt, så jag ber nu om ursäkt för att jag själv gör detta mot andra. Jag fick höra i den vevan att när vi påpekar ett beteende så tänker vi mer på det och det förstärks.

Jag tror att en bättre väg är att helt enkelt tänka på vad vi säger och skriver och börjar byta ut ordet ”man” mot vad vi egentligen menar. För mig har det varit gynnsamt att börja skriva, för det är lättare att gå tillbaks och radera och ändra. Det kan vara svårt att ta bort en dålig vana, men lättare att ersätta den med en bra säger författaren i Munken som sålde sin Ferrari, och det känns som att det är så genom personliga empiriska studier.

 

 

 

 

GDPR-Cookie-samtycke med Real Cookie Banner