Vissa saker är svåra att förklara

Det här blir ett svårt ämne, för jag vet inte riktigt om jag kan förklara detta. Jag tror att endera har du reflekterat över det och känner igen dig, eller så har du inte tänkt på det men känner igen dig, eller så känner du inte igen dig alls. I det sistnämnda fallet så får du helt enkelt lita på mitt ord och kanske lära dig något nytt om en del människors natur.

Ämnet är alltså mitt behov av att ha det lite obekvämt, att saker inte flyter helt smärtfritt eller att det inte blir för lätt att leva. Till exempel så blir ett skärmflyg mer värt om jag gått upp själv istället för att ha tagit liften eller åkt buss upp, även om jag bara kan flyga en gång istället för fyra. Kanske är det för att jag fått kämpa mer för flyget och därför tar bättre till vara på upplevelsen, eller så är det att jag mentalt hunnit förbereda mig på upplevelsen. Antagligen en kombination av de båda.

Snö och is på toppen av Getryggen

Snö och is på toppen av Getryggen

Nu är det ju inte så att jag går upp om det finns en möjlighet att åka upp, i alla fall inte i normalfallet. Någonstans finns det en gräns för hur mycket mer tid och energi jag är villig att lägga ner för att få upplevelsen. Men upplevelsen att gå upp på berget med skärmsäck eller skidor börjar bli en upplevelse i sig, och även om jag blir svettig, benen, axlar och rygg värker så ser jag fram emot det i alla fall. Jag undrar varför det är så?

Nu har jag valt ett lite obekvämare liv, med vedspis, utedass och trångbott, än jag kanske hade behövt (jag behöver det uppenbarligen just nu i någon bemärkelse). Jag vet ju att om jag hade haft en dusch så hade jag inte badat lika ofta i älven, men jag hade inte heller fått uppleva lika många stjärnklara nätter eller adrenalinruschen av det kalla vattnet följt av endorfinruschen när kroppen sakta blir varm igen.

Fysisk eller mental belastning

En kompis sa när vi var ute och campade och kiteade att vi behöver leva lite obekvämt ibland och att människor i dag lever alltför bekväma liv och därför inte mår riktigt bra. Jag tror att han delvis har rätt, att många saknar den fysiska utmaningen och obekvämheten men att de istället ersätter det med mentala belastningar. Nu känner jag att ordet belastning är bra, att jag behöver en belastning (i bemärkelsen utmaning) för att känna mig levande.

Kanske är det så att blir jag inte fysiskt belastad så söker min kropp andra typer av belastningar, och om jag får leva med lagom mycket (i morgon ska jag förklara varför ordet lagom rätt använt är ett fantastisk ord) fysisk påfrestning så behöver inte min hjärna skapa mentala påfrestningar. Kanske så är många av de problem vi upplever i dag skapade av våra hjärnor för att vi inte blivit tillräckligt utmattade fysiskt. Kanske kan vi välja mellan fysisk eller mental belastning. Kanske är det så att vi fysiskt har olika behov av ruscher och flöden av signalsubstanser och kan jag inte ut och springa så tar min kropp till något annat knep för att få hormonerna att flöda.

Många frågor inga svar

Jag känner att dagens inlägg blev lite oklart, men jag utlovade inte mer heller. Jag hoppas att jag får återkomma i ämnet och dela gärna med dig av dina känslor eller rentav fakta. I morgon blir det mer lättfattat, tror jag i alla fall, eller i alla fall lagom svårt.

Länk till berättelse om hike’n fly förra senhösten! Kanske sprider det lite ljus i mörkret.

GDPR-Cookie-samtycke med Real Cookie Banner