Att få sin drog – vad det än är

Efter veckor av att inte kunnat gå på highline klättrar fransmannen i mitt liv på väggarna. ”Ge mig min drog, ge mig en highline, jag måste gå över Ristafallet.” Adrien kan inte tänka sig ett liv utan slackline och highline, han kan knappt tänka sig en vecka utan det. Åre är inte den bästa platsen för att spänna upp highlines och vintern definitivt inte den bästa årstiden. Så han tittar på möjliga ställen, funderar över om han ska flytta, packar om sina grejer och drömmer om nästa tillfälle.

Okej, jag överdriver men bara lite. För mig är highline inte en grej, det är något andra gör. Jag har inte tålamod till all riggning bara för att gå i en timme, om ens det. Jag går i gång på rörelse i rummet, stora rörelser där man tar sig långt, gärna med fart, men inte nödvändigtvis. Men vi är olika, och jag gillar Adriens kärlek till det han gör. Och jag gillar att fota människor som gör det de älskar. Om jag inte kan/vill vara med så vill jag föreviga det, både för min egen skull, men även för utövarens, mina vänners skull.

Jag har provat att komma upp på linan, hängt och ramlat i selen, och det är läskigt, som första gången jag föll när jag klättrade Men det här är också svårare, det är inte bara att ta tag i väggen igen utan det kräver balans, teknik och styrka att komma upp på fötterna på linan. Och man blir trött av att försöka. Fort.

Så det är imponerande det de gör där ute på linan i luften, imponerande den träning de lagt ner och imponerande att de orkar fortsätta i en miljö som inte är den bästa. Men jag förstår dem, jag kitar och flyger skärm på en plats som är långt ifrån optimal. I mitt fall är det för att jag älskar Åre och fjällen, varför Adrien och andra kämpar vet jag inte, vi har alla olika skäl till motivation.

Bilderna tagna från hemlig plats i Åre under hösten 2018.