Det är inte lätt att vara sammanhängande

Förra året så fick en god vän från Stockholm mig att reagera då hon under en vandring i Jämtlandsfjällen sade “jag kan inte förstå att ingen bor här”. Och nu vill jag skriva vad hon egentligen menade, men det vet jag inte men jag tror att hon uttryckte en förundran över hur vackert det var. För mig är det uppenbart att ingen vill bo där för att det är långt bort från ALLT, utom då naturen. Och jag älskar naturen, men känner ingen större längtan att bo där annat än i perioder.

Naturen svämmar över av regn, har mygg och knott, har ett par meter snö, saknar internet och barer, har inga fotbollsplaner eller kompisar att leka med. I naturen kan du vara avskuren från det som inte är naturen i veckor utan att komma därifrån – vi gråter floder när SJ är en kvart sena.

Så i dag så kom följande inlägg upp i mitt facebookflöde om en stam i Mongoliet som lever nära naturen (klicka gärna på länken, fina bilder)

http://www.shareably.net/mongolia-reindeer-tribe/

och i en av kommentarerna står det: “…vi måste vara rädda om detta…”

Igen så vet jag inte vad hon menar men jag ser ett uttryck för naturromantiserande som för mig är orimligt, och jag går igång och skrev följande:

Det du skrev har inget att göra med mina känslor mer än att det framkallar starka känslor, som du inte har någon skuld i. Det tillsammans med uttryck som “lost tribe” på sidan gör att jag går igång.

När vi som lever det “goda livet” romantiserar naturfolk så inte fan vill vi leva som de, jo kanske på en semester för att kunna ta foton och beskriva för alla hur fantastiskt det var, men inte särskilt länge. Jag älskar naturen men inte vill jag bo i den, inte när det händer så mycket fantastiskt i andra delar av världen.

Mitt tips är att det bara är fattigdom som gör att denna “försvunna/förlorade” (eller vad de nu menar med “lost” – de lever ju av turism!!!) stam inte reser ut i världen och åker på all-inclusive och skaffar sig varsin I-pad och kommunicerar över facebook.”

Nu frågar jag mig varför går jag igång? Vad är det i mig som gör att jag älskar naturen men samtidigt fjärmar mig från den – varför vill jag vara där i en vecka för att sedan vilja vara någon annanstans. Varför tror jag att naturfolken om de får välja vill ha det vi i mer civiliserade (och ja, det kan diskuteras) samhällen har?

Jag funderar ofta på att flytta ut i en stuga och leva närmre naturen, men kommer fram till att jag skulle kortsiktigt (ett år) vara olycklig men jag vet inte vad jag långsiktigt (hela livet) skulle känna. Är det min socialisering till det “goda livet” som gör att jag älskar naturen men bara i mindre doser?

Efter att ha läst Kahnemans bok Tänka snabbt och långsamt så har jag fått en ökad förståelse för att jag har två sätt att mäta min lycka, och jag tror att min vilja att skapa lyckliga minnen istället för att leva ett lyckligt liv förhindrar mig från att leva mindre komplicerat.
[ted id=779 lang=sv]
Jag tror att samma sak gäller naturfolken och att det vi egentligen menar när vi säger att i vill värna om deras livsstil är att vi själva skulle vilja leva mer i nuet. I alla fall så vill jag det!

%d bloggare gillar detta: