Bara sju timmar i bil från Falun ligger Skandinaviens högsta bergsområde. Bland de 240 topparna på över 2000 meters höjd var siktet inställt på Norges högsta topp Galdhøpiggen 2469 m ö h. Första dagen körde jag upp till Juvasshytta (1841 m ö h) som ligger närmast toppen. Här finns en restaurang, boende i olika former och en sommarskidanläggning på den intilliggande glaciären. En topptur härifrån tar cirka tre timmar upp och något kortare tid ner.
Vandringen går över en större glaciär och eftersom de har haft olyckor där människor ramlat ner i sprickor så rekommenderas att man går med guide. En guidad tur kostar 200 NOK per person och de avgår två gånger per dag under säsongen från mitten av maj till slutet av september. Någon föranmälan är ej nödvändig och barn från sju år är välkomna, liksom hundar som helst ska ha sele på sig.
Vill man gå själv bör man ha med sig sele, rep och ishacka för att kunna ta sig upp om olyckan skulle

vara framme. Eftersom jag kom 30 minuter för sent för 12-turen och inte ville riskera livet i onödan så nöjde jag mig med att gå genom stormbyarna i månlandskapet upp till glaciären.

Det andra sättet att ta sig upp till toppen är att gå från Spiterstulen (1100 m ö h) som ligger i dalgången nedanför Juvasshytta. Att campa uppe på berget med stenar som enda underlag är fruktlöst. Därför beslutade jag mig för att försöka tälta i dalen och ta den lite längre turen kommande dag istället.
Spiterstulen ligger i en vacker dalgång med en älv som rinner ner genom björkskogen för att övergå i kalfjäll strax innan man kommer fram till anläggningen. Här går det att campa, sova i sovsal eller bo i hotellrum. Restaurang och inomhusbassäng har de också. Spiterstulen ligger mellan Glittertind (Norges näst högsta topp 2452 m ö h) och Galdhøpiggen. Båda topparna kan nås på en dagstur.
Jag löste bomavgiften i receptionen (de flesta vägarna i bergen är privata och det är bra att ha med sig 30-80 kr i kontanter då betalningen oftast ska läggas i kuvert) och valde att campa i avskildhet en bit bort från
anläggningen vid älven. Även här blåste det ordentligt och jag var tacksam för att jag hade ett rejält tält. Jag avslutade dagen med att ta en löptur uppför berget mot Glittertind för att få lite utsikt över dalen. Över första krönet stötte jag på en mindre hjord renar samt några glada vandrare på väg ner från dagsturen.
På morgonen hade vinden mojnat och jag vaknade vid sex, åt frukost (havregryn kokta i fruktsoppa är vandrarnas bästa start) och packade ihop tältet. Strax efter 7 var jag och hunden på väg uppför berget, han i koppel då det är påbjudet på grund av betande får och renar.
Den första delen är rejält brant men går i fin fjällnära natur med mindre buskar, blommor och gräs. Efter 45 minuter kommer man upp till första krönet och här börjar det bli stenigare för att strax efteråt helt gå över i stenlandskap utan annan växtlighet än lavar och mossa. I mitten av juli går man fortfarande i snö stora delar av turen och högst upp i kanten av ett par glaciärer. Efter två timmar kom vi ut på en ås med halvmeterhöga stenar och ett stup som såg bottenlöst ut åt ena hållet. Det hade börjat blåsa och jag tänkte att det var bäst att passa på att fika innan det blev stormbyar. Jag var också i valet och kvalet om min rottweiler skulle klara den sista biten, för jag hade fått lyfta och putta upp honom för några passager där stenarna varit för höga. Men efter lite ny energi så bestämde jag mig för att gå vidare och se om det blev lättare terräng.

Tydligen hade jag valt sämsta platsen att stanna för snart så slutade det blåsa. Sikten blev dock sämre och det låg nysnö på backen. Från ca 15 grader när jag startade så var temperaturen nu ner mot nollan och det kom regnskurar i molnen. Känslan av att vara ensam i världen var påtaglig och eftersom jag hade gått om de enda som startat före mig på morgonen började jag fundera om detta var en så smart idé. Men leden var bra utmärkt och jag stoppade in en klubba i munnen och fick ny kraft av det lilla sockret.

Efter några branta snöområden och lika många mindre branta stenpartier så kom jag upp på den sista åsen som ledde till toppen och tre och en halv timme från starten tornade en vikingaliknande skepnad upp sig i tjockan. Toppen var nådd! När jag blöt av regn och svett, och matt av de 1400 avklarade höjdmetrarna kom fram så såg jag att byggnaden var ett kafé. Min ovana att aldrig ta till mig all information hade gett mig en glad överraskning. Här kan den trötta vandraren värma sig, köpa kaffe, korv, läsk och lite godis. Dessutom säljer de en t-shirt som talar om att man varit på toppen – Mads som jobbade för dagen lovade att den bara gick att köpa här uppe. 50 meter från huset låg själva toppen.

Efter att ha värmt mig lite, gett hunden lite mat och köpt en chokladkaka, tagit de pliktskyldiga korten – något fotoväder var det inte tal om – så var det dags att knalla ner igen. Jag mötte ett trettiotal vandrare som trotsat dimman och molnen – en del bara för att gå upp en bit – andra för att nå toppen. Efter en och en halv timmes nedstigning så kom jag ut ur molnen. Det gick inte mycket fortare nerför än uppför – det var främst i snöpartierna jag kunde glida på skorna – då det är så pass brant och stenigt att det är riskabelt att stå på. Efter cirka två timmar såg jag åter solen och efter ytterligare 45 minuter var jag framme vid Spiterstulen igen.

Totalt tog turen 6,5 timmar med 30 minuters paus på toppen och det mulna vädret till trots (eller tack vare) var det en fantastisk tur. En fördel är ju också att jag har utsikten kvar att uppleva till nästa resa, för jag kommer garanterat åka tillbaks till Jotunheimen! Hela området är lika majestätiskt som dramatiskt och enda anledningen till att Sagan om Ringen spelades in på Nya Zeeland måste vara ekonomiskt, för känslan av att befinna sig mitt i Tolkiens värld är ständigt återkommande.
Fakta
  • Avstånd: Falun-Sälen-Trysil-Hamar-Lillehammer-Spiterstulen 593 km
  • Rekommenderad ålder: från Juvasshytta 10-65 år ovan vandrare
    från Spiterstulen 15-60 år ovan vandrare
  • Annat att se: passa på att åka till Trollstigen förbi Geiranger och upplev de norska fjordarna. 3-5 timmars bilresa. Ta de små vägarna upp genom passen istället för att uppleva naturen på nära håll från bilen
%d bloggare gillar detta: